Jump to content

The RJW63 Official Jack Grealish Appreciation Thread


kevangrealish

Recommended Posts

Top team in keeping track of young talent shocker.

 

I cannot believe this is going on. You will be telling me others clubs have these 'spies' tracking other players next. You will be telling me they watch videos, attend games and compile dossiers on them.

 

Utter madness.

Scandalous.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Just told the wife this, she claimed his dad wouldn't let him move haha (fyi my missus taught jack at high school)

He's been an avid villa fan all his life & is very much a home boy still. Won't happen this year nor next

 

Of course he won't. Sherwood was definitely joking - the next thing he talked about was the Grealish family walking about in Villa shirts every day. He won't be sold this year nor next, nor the year after that, nor the year after that nor the year after that nor the year after that nor the year after that nor the year after that nor the year after that.

 

Then he MIGHT start thinking about a last big paycheck at a rich foreign club.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Why is it on the eve of our cup game all our best players are being linked with moves away by the media

 

It's really starting to do my head in

 

Seriously fock off

I'd guess it's because the name Aston Villa doesn't sell papers anymore unless we're in a cup final.

 

Had it been Arsenal-Stoke the paper would be full of articles linking their players away.

 

It's not as they can write about us being linked to bid names as we've signed f* all in the last few years 

Link to comment
Share on other sites

Just told the wife this, she claimed his dad wouldn't let him move haha (fyi my missus taught jack at high school)

He's been an avid villa fan all his life & is very much a home boy still. Won't happen this year nor next

yeah no chance he'll move..im sure his mom went down the villa and had a go at them bout loaning him out

hes a villa lad and doubt he'd move away from his younger sis

Link to comment
Share on other sites

I can understand about Benteke, most people assume he'll be leaving, me amongst them. But they admit in that article there's no chance Grealish will be leaving this summer, and instead try to read a crystal ball about what Man City might do in three transfer windows' time. How they can guess that, when they don't even know who the manager will be, is a mystery for the ages. 

 

No surprise it's in the Mail, even the sport section of that paper is toilet. 

Link to comment
Share on other sites

Here's an article about Villa and the Grealish family from one of the few good Swedish journalists Erik Niva.

 

As you probably guess it's in Swedish and Google translate will probably slaugher it, but it's still worth a read.

 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/dokument/article20881143.ab

 

Edit: Det var en gång en fotbollsklubb, och kanske var det så att det var den främsta fotbollsklubben i hela vida världen.

Aston Villa grundades för 141 år sedan, när en grupp grabbar som kände varandra från kyrkan kurade ihop sig under en gaslampa för att prata framtidsplaner. De var beslutsamma unga män, och sedan gick allt snabbt.

Innan det gått 15 år hade Aston Villa vunnit FA-cupen, och själva tagit initiativet till att skapa den engelska ­ligan. När sjömännen från det brittiska imperiet exporterade fotbollen ut i världen var det framgångsmaskinen Aston Villa de berättade om.

När 1800-talet tog slut och den viktorianska ­eran nådde sin ände hade de vunnit ligan fem gånger och cupen tre gånger, fler än några andra.

Det nya seklet rullade in, och titlarna tycktes följa efter. Aston Villa vann FA Cup-finalen 1905 också, inför fler än 100 000 åskådare nere i London. En av finalhjältarna då var förresten en mustaschprydd trotjänare som hette Billy Garraty och var född i Aston-­området.

Kom ihåg den gentlemannen, kom ihåg det namnet.

Vägrade göra Hitlerhälsningen

1900-talet var ju vad det var i Storbritannien, och Birmingham var inte undantaget. Ett världskrig här, en nedmontering av ­imperiet där. En enorm ekonomisk depression, och ett ännu värre världskrig runt i ­annalkande.

1938 var det fotbollssommar i Nazityskland. Det engelska landslaget var inbjudet, tog seden dit de kommit och ­radade upp sig i en unison Hitlerhälsning på Olympia­stadion i Berlin.

Dagen efter spelade Aston Villa på samma arena. Trots påtryckningar från både de tyska arrangörerna och de brittiska diplomaterna vägrade de styvnackat ­göra Hitlerhälsningen.

Under åren som följde därpå skulle 1 852 ton tyska bomber regna ner över Birmingham. Något samband mellan det ena och det andra fanns såklart inte, men det har ändå förblivit en sån där sak som Villa-­fansen gillat att referera till när de ska förklara vad som är speciellt med deras klubb.

De är de rakryggade, de principfasta, de tappra fotbollskämparna med lejon på bröstet. Det finns många United och många City, men det finns bara ett Villa. Det var de som först klädde sig i vinrött och blått, och sedan såg på när andra kopierade dem.

Och när tiderna blir tuffa måste man ha något att hålla fast vid. Bilindustrin som Birmingham byggts runt kollapsade i början av 1980-talet, och oron och vreden spred sig snabbt i områden som dränerades på ­arbeten och pengar.

Sommaren 1981 greps hundratals efter våldsamma upplopp bland dem som hade allt svårare att hitta något hopp i tillvaron – men säsongen som följde gick The Villa och vann hela jäkla Europacupen.

Trots att de blev utspelade av Bayern München i finalen klamrade de sig kvar i matchen, och med 25 minuter kvar felträffade centerskånken Peter Withe in det enda målet. Uppe på läktaren jublade en ung murare som hette Kevin Grealish, och som ­hade åkt ner till Rotterdam med supporterbussarna från Birmingham.

Ni får lov att lägga honom också på minnet.

Sonen blev bara nio månader

När nästa sekelskifte närmade sig var inte­ Aston Villa längre den främsta fotbollsföreningen i världen, utan en alltmer medioker Midlands-klubb i mängden, en sådan som liksom smälte samman med den gråbruna vardagen.

Framgångarna blev färre och färre, ambitionerna mindre och mindre.

Frustrationen över det hade vuxit hemma hos Kevin Grealish, men en dag blev det fasansfullt tydligt hur relativ fotbollens ­betydelse ändå är. Familjens tredje son, ­Keelan, vaknade aldrig den morgonen. Han hade drabbats av det som benämns som plötslig spädbarnsdöd, blev aldrig äldre än nio månader.

Liven blev aldrig desamma igen för föräldrar och syskon, men de fortsatte ändå. Samma år som den minste brodern gick bort fick den fyraårige mellanbrorsan sin första säsongsbiljett på Villa Park.

Han växte upp där, lärde sig spela fotboll på parkeringen i skuggan av Holte End.

Bra blev han också. Upptäckt av Aston Villa redan som sexåring, dominant i deras pojk- och juniorlag hela vägen igenom ungdomsåren.

Som 16-åring satt han på bänken när ­a-­laget mötte Chelsea på Stamford Bridge. ­Säsongen därefter var han dominanten som gjorde så att Aston Villa gav eko i Europa igen, då U19-laget vann Champions ­League-substitutet NextGen.

Efter varje mål pekade Jack Grealish upp mot himlen, mot lillebrodern som levde sitt korta liv i en sparkdräkt med Aston Villas färger.

”Han är så älskad här”

I vintras twittrade Jack Grealish ut ett meddelande som slutade med att han bötfälldes av klubben:

– Kan inte vänta tills jag kan spela fotboll lycklig igen.

För de som inte kände till bakgrunden kunde det framstå som ett självupp­taget tweet i mängden, ett sånt där en ung talang satte sin egen speltid framför lagets bästa.

Mottagandet bland Aston Villa-fans var ett annat. På andra sidan av sidlinjen var känslorna nämligen precis desamma.

Fansen kunde inte vänta tills de kunde titta på fotboll med glädje igen, för i det här skedet var Aston Villa på väg att sätta ­någon form av rekord i deppighet.

Mållösa matcher var det bästa som gick att hoppas på. Under säsongens första 25 matcher gjorde Paul Lamberts lag ynkliga 12 mål – lägst i hela Premier League-historien – och till och med de mest luttrade fansen lämnade in. Hemmamatchen mot Southampton spelades inför 25 311 åskådare, klubbens lägsta publiksiffra på hela 2000-talet.

När vändningen kom var den nästan biblisk i sin symbolik. Tim Sherwood drog in med sin egensinniga energi, och gav omedelbart lagets kreativa nyckel till en 19-åring som aldrig ens fått starta en Premier ­League-match tidigare.

– Jag tvekade aldrig, och vet ni varför? För att han är så älskad här. När jag först kom hörde jag hur fansen sjöng någons namn, och jag tänkte: ”Det är inte mitt”. Det var Jacks. Han satt på bänken bredvid mig, ­säger Sherwood.

Spelbegåvning från framtiden

Omedelbart dribblade sig Jack Grealish in i Premier League-aristokratin, med sitt bakåtslickade hår från 1950-talet, sina nedhasade strumpor från 1970-talet och sin spelbegåvning från framtiden. Artisteriet och glädjen var tillbaka på Villa Park. ­Laget hade fått en kreatör, fansen en representant som tänkte och kände som de själva gjorde.

– Vi är en Aston Villa-familj, och det är inte svårare än så. Om jag vill flytta, om jag kan se mig själv spela någon annanstans än här? Naturligtvis inte. Det här är min klubb.

Aston Villa har överhuvudtaget inte vunnit någonting alls på nästan 20 år, så Jack Grealish har själv aldrig sett dem lyfta en titel.

Två gånger har han åkt till Wembley som supporter tillsammans med sin pappa, men båda gångerna har de fått åka tillbaka upp längs M40 som förlorare.

– Egentligen har vi aldrig haft ett särskilt bra lag under min livstid, men vi har ändå alltid varit en stor klubb. Jag har hört ­berättelserna, jag kan historien. Det är inte­ särskilt många klubbar som varit Europamästare.

Grät efter semifinalen

För en dryg månad sedan vann Aston Villa­ eftertryckligen mot Liverpool i FA Cup-semifinalen på Wembley.

Hela familjen Grealish var på plats. Det var farbröder och kusiner och alla andra som delat stolsrad på Doug Ellis Lower i så många år.

Bara lillgrabben saknades. Jack Grealish var upptagen med att lattja med Liverpools försvarare, med att säkra segern och utses till matchens spelare.

När han väl kom upp till de andra efter slutsignalen så började både han och hans föräldrar att gråta.

För många var det här dagen då Aston Villa kom tillbaka.

För familjen Grealish var det inte riktigt så. Visst var det speciellt med den största framgången på årtionden, men ur deras värld hade den här fotbollsklubben aldrig någonsin försvunnit. The Villa hade funnits med dem från generation till generation, i medgång, i motgång och i alla de tider då egentligen inget särskilt händer.

Pappan tog otvättade matchtröjan

När Kevin Grealish vaknade hemma i huset­ i sydöstra Birmingham dagen efter tittade han sig omkring. Vinrött och ljusblått. Aston Villa-souvenirer bredvid familje­porträtten på väggarna. Keelan, ­sonen som dog. Hollie, dottern som föddes med cp-skada.

Och så lagbilden från FA-cupfinalen 1905, den med Billy Garraty i centrum. Den där Jack Grealishs mormors morfar alltså understryker precis hur djupt rotad Aston Villa är i den här släkten.

Cuphjälte då, cuphjälte nu.

På soffan under lagbilden hade familjens 19-åriga son slängt sin otvättade match­tröja från Wembley. Kevin Grealish tog den i händerna, funderade på om han skulle se till att få den inramad omedelbart.

Men nä, det gällde att ta vara på detta. Kevin Grealish luktade på gräsfläckarna, drog på sig tröjan och gav sig ut i måndagen.

Skollämning med smådöttrarna, en vända till gymet, sedan in på den lokala puben. Någon som håller på Birmingham? Eller West Bromwich, Wolverhampton?

Familjen Grealish håller på Aston Villa. Eller som de säger i England: De är Aston Villa.

 

Källor: Birmingham Mail, Express & Star, Solihull Observer, The Villa Times, Daily Mail, The Independent, The Times.

 

Edited by sne
  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Here's an article about Villa and the Grealish family from one of the few good Swedish journalists Erik Niva.

 

As you probably guess it's in Swedish and Google translate will probably slaugher it, but it's still worth a read.

 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/dokument/article20881143.ab

I got tears in my eyes reading this, probably the best thing ive ever read about Aston Villa.

Link to comment
Share on other sites

 

Here's an article about Villa and the Grealish family from one of the few good Swedish journalists Erik Niva.

 

As you probably guess it's in Swedish and Google translate will probably slaugher it, but it's still worth a read.

 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/dokument/article20881143.ab

I got tears in my eyes reading this, probably the best thing ive ever read about Aston Villa.

 

Me too!

 

That journo Niva is really special when he writes about stuff surrounding football rather than the actual game itself.

 

This is why i love Villa, you can't explain it to someone who doesn't.

Was actaually a mate of mine ( a Spurs fan) who linked it to me, he said it almost made him wan't to be a Villa fan  :)

Link to comment
Share on other sites

At least he tried in the second half, not the finished article, definitely room for improvement, but has demonstrated obvious quality this season. He now needs to learn when to the release the ball at the right time and frankly needs to get a bit more selfish and shoot more when in good positions outside of the box. 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

×
×
  • Create New...
Â